Homeopatin grundas på principen " lika botar lika" ( latin: similia similius curentur) vilket betyder att behandlingen i sitt innehåll påminner om den sjukdom som den skall hjälpa mot.

Homeopatins ursprung

Den grekiska läkaren Hippokrates, läkekonstens fader, var först med att förstå principen att behandla kroppen med ett medel som ger liknande symtom som de sjukdomen ger.

En tysk läkare, Samuel Hahnemann, återupptäckte dessa principer i slutet av 1700-talet. Han förkastade dåtidens starka mediciner, blodiglar, våldsamma laxeringar och andra stränga medicinska metoder och utvecklade homeopatin.

Hahnemanns ideer spreds snabbt över Europa till Asien och Amerika. På 1820-talet utvecklade två läkare i USA hans teorier: Constantine Hering utvecklade "lagarna om bot",som förklarar hur sjukdom botas inom homeopatin, samt James Tyler Kent introducerade begreppet " konstitutionella typer".

Principer

Patienter indelas enligt sin speciella konstitutionella typ och symtomen grupperas, där ovanliga symptom anses viktigare än vanliga. Behandlingen sägs verka enligt de tre fundamentala lagarna om bot: att symptomen flyttar sig neråt från kroppens övre del, utåt från insidan av kroppen, och från de viktigaste organen till de mindre viktiga, samt att långvariga besvär tar längre tid att få att försvinna än nya besvär.

Hahnemann observerade att ju mer ett medel späddes ut desto mer specifik verkade effekten vara. Utifrån detta formulerade han lagen om "potensiering"